På senaste tiden har jag tänkt lite på det här med att bli mamma. När man får ett litet barn kan man inte längre tänka på sig själv i första hand utan det är barnet som ska komma som nummer ett. Men då har jag frågat mig själv men måste det alltid vara så?. Inte för att jag inte vill bry mig om mitt barn och ge honom så mycket kärlek jag bara kan utan för att ibland vill jag vara bara Sandra och strunta i alltihop och bara bry mig om mig själv för en stund. Och nu har jag kommit fram till att nej det måste faktiskt inte alltid vara så. Självklart vill jag inte bli en såndär självupptagen mamma som knapp känner sitt eget barn men jag vill heller inte komma på sen när Melwin flyttar hemifrån att jag har levt hans liv under alla dessa år istället för mitt eget. Det skulle ju rent ut sagt vara hemskt! Att helt plötsligt komma på att man har slutat upp med allt som man alltid tyckt ha varit så roligt och glömt bort sig själv på vägen. Missförstå mig inte nu och tro att jag tycker att det är helt värdelöst att ha barn och inte tänkte bry mig det minsta om honom. Melwin och Simon är två av dom bästa sakerna som jag har och jag skulle inte byta bort dom för allt i världen, aldrig! Jag menar bara att man inte behöver vara mamma alla minuter, alla dagar, hela veckan året om utan att det är okej att vara egoistisk ibland. Man behöver inte vara elak eller en dålig mamma för det. Jag tror att det är noga att man tar hand om sig själv också. Melle och Simon är superviktiga för mig, men jag själv är minst lika viktig. Att älska sig själv ett är måste för att man ska må bra och om man själv mår bra så gör man det lättare för människorna i sin närhet att också må bra.