Jag har inte dött, jag har bara varit jävligt sjuk!

Det började i torsdag när jag och brorsan kom till den där mässan, jag hann vara där i ungefär två minuter när jag helt från det blå fick skitont i huvet. Som det vana migränoffret jag är förstod jag ju direkt vad som var på g. Så det var bara att ta sig därifrån fortare än kvickt. När jag gick där i min ensamhet påväg hem trodde jag att jag skulle ramla ihop och dö närsomhelst. Vilket jag inte gjorde men jag typ gick och blundade hela vägen hem, jag misstänker att folk jag mötte trodde att jag var dum i huvet, haha det skulle jag också ha trott och jag mötte en tjej som gick och blundade och småvinglade fram på gatan. När jag kom hem kastade jag mig i sängen och ringde till Simon som fick åka och hämta Melle på förskolan eftersom att jag inte orkade gå ut. När vi la på började jag spy, nooot nice. Men då kan ni ju förstå hur dåligt jag mådde, jag spydde ju liksom för att jag hade så jäkla ont. 
Aa och sen har jag mått sådär fram tills igår, plus ont i halsen och snor och sånt.
Men nu är det iallafall bättre, inte bra men bättre.

Nu har jag den här känslan som jag alltid får efter att jag har varit sjuk länge. Känslan av att klara av precis vad som helst, jag skulle liksom kunna lyfta hela jorden just nu och springa 50 varv runt hela stan. Men egentligen så klarade jag knappt av att gå fram och tillbaka till förskolan i morse. När jag inte känner mig sjuk längre så tror jag att jag klarar av allt det vanliga igen, fast kroppen har ju inte hunnit återställt sig än så det gör jag ju inte.
Då känns ju allt bara jobbigt, för jag vill ju gå ut och träna och göra allt som jag brukar men jag orkar inte men ändå så känner jag mig för frisk för att ligga still, vilket dilemma jag har.
Men det är nog bäst att fortsätta ligga still ett tag till och bara göra det nödvändigaste så att jag blir frisk på riktigt nångång.