Igår när vi kom hem till min mamma och pappa blev vi bjudna på massa god mat och mys. Sen när klockan började närma sig åtta åkte jag och Simon in till farmor för att hälsa på, Melle fick stanna kvar hemma hos mamma och pappa för han skulle ju precis gå och lägga sig. Påvägen in så åkte Simon och småsladdade lite i kurvorna, han tycker att det är jättekul, jag hatar det! Jag blev arg och slängde ur mig "sluta då, det är faktiskt inte ett dugg roligt...blablabla"
Förut tyckte jag att sånt var jättekul, speciellt när jag var liten! Då satt jag i baksättet när pappa körde "sladda pappa, sladda". Det var roligt ända fram till en sommardag för 3(?)år sen. Då åkte jag och fyra kompisar runt i en bil och sladda runt och hade hur kul som helst, tills vi kom till den där "bara en gång till sen åker vi hem". Så han som körde gasade, kurvan kom och vi svängde runt, däcken på den vänsta sidan lyfte lite från marken precis som alla svängarna innan, men istället för att dunsa tillbaka ner i marken så fortsatte dom att lyfta, sen kom man till den där punkten när man insåg att det skulle slå över. Min första tankte var "fan" sen kom det där som man bara tror händer på film när hela livet svischar förbi framför ögonen. Det kändes som att det tog flera minuter, som att bilen nästan stog still på kanten och sen vart det svart! När jag sen kvickande till låg bilen på taket och vi låg i en enda stor röra. När vi hade konstaterat att alla levde och kunde rör sig så skriker kille1 till "det ryker, ut ur bilen nu" så kille2 sparkar ut en ruta i baksättet och alla krälar ut, jag sist för jag var längst bort. Alla klarade sig fint utan ens ett litet sår och bilen fick åkta till skroten. Så det var ju inte hemskt på det sättet, men själva känslan om alltihop. Den dagen fick mig att sluta tycka om att åka bil, jag hatar att åka bil. När jag själv kör går det bra eller när min pappa kör, han är den enda som jag litar på till 100% när det gäller bilar. Jag känner mig avslappnad när jag åker med min mamma eller Simons mamma också, men inte fullt så säker som när pappa kör men ändå säker! När jag åker med någon annan är jag lugn som en filbunke på utsidan, men på insidan är det kaos! Mitt hjärta slå i 1000 och i varje vänstersväng slår det i 10.000 och i hemlighet håller jag ett stenhårt grepp om någonting som sitter fast i bilen.
Jag tänker på den här dagen varje gång jag sätter mig i en bil, inte för att jag vill göra det utan det bara ploppar upp, det kommer nog att fortsätta vara så i resten av mitt liv. Så tänk först och kör sen och var försiktig förfan!